Idag är det exakt en månad sedan som jag fick ett plus på stickan, idag är även den dagen som vi skulle ha varit på ultraljud för att få se vår lilla ärta som vi redan älskade så mycket...

Men ödet ville annorlunda. Exakt sex dagar efter plusset på stickan fick jag missfall. 

Jag vet fortfarande inte hur jag kommer upp varje morgon, hur jag ler på utsidan trots att jag fryser till is på insidan, hur jag gör det som måste göras i hemmet, hur jag gör det som ska göras på min praktik. Är det styrka eller tron på att det blir bättre? Jag vet inte, jag vet bara att min längtan efter att få bli mamma aldrig slutar värka. Hela min kropp skriker efter att jag vill bli gravid och få behålla barnet.

Att se gravida magar, barnvagnar, småbarn och liknande gör att jag fryser till is och de enda tankarna som snurrar runt i huvudet då, är "varför dem och inte vi?" Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Jag vet inte.

Jag är nära på att ge upp vissa dagar, att bara acceptera att jag inte kommer att få bli mamma men andra dagar vaknar kämpaglöden upp och jag inser att det inte är kört än, på långa vägar...

Hur går man vidare? Jag vet inte. Jag tar en dag i taget och fokuserar på det, men idag har varit en jobbig dag.

De senaste dagarna har det känts lite lättare, som att chocken och ledsamheten har släppt lite. Det tar inte längre emot att gå upp på mornarna och jag upplever att saker och ting känns ljusare på något sätt.

Visst, det finns fortfarande stunder som känns riktigt mörka jag frågar mig sj om jag verkligen kommer att få barn men de är färre och färre och jag försöker se positivt på framtiden. 

Jag blev gravid och det finns inget som talar för att jag inte kan bli det igen och få behålla barnet.

Jag trodde aldrig att jag skulle vara en dessa människor som har svårt att bli gravida och få utstå så mycket tårar, ledsamhet och förtvivlan. Är det därför jag straffas nu? För mitt högmod, genom att jag trodde att det "inte skulle hända mig". Är det därför jag straffas nu?

Om det är därför så har jag lärt mig min läxa, jag tänker inte vara högmodig mer. Jag har lärt mig att aldrig ta något för givet! Snälla, låt mig få bli gravid igen och få behålla barnet!

Det är så jag känner mig större delen av min vardag, att jag inte lyckas med något som ska vara självklart för de allra flesta. Jag kan inte bli gravid på egen hand och sen när jag väl blir gravid får jag inte behålla det, varti ligger rättvisan i det?

Det finns rent ut sagt dåliga föräldrar runt om i världen, som definitivt inte förtjänar att vara föräldrar men de får bli det ändå. Är det något elakt skämt lixom?

Jag och min man skulle bli toppenföräldrar om vi bara fick chansen att bevisa det, men uppenbarligen är det någon/något som inte tycker att vi förtjänar det. 

Jag hatar hur universum fungerar och vem är det som har bestämt hur det ska fungera? JAG HATAR DET HÄR!

En ny dag och det känns precis som innan, ingen större skillnad.

Däremot hade jag och maken ett långt och bra samtal om allt detta innan vi somnade igår och jag fick mer reda på hur han kände angående missfallet.

Han menade på att det inte hann sjunka in att vi skulle få barn eftersom det inte hann gå så många dagar mellan det positiva gravtestet och missfallet. Men att han självklart var ledsen och tyckte att det var jobbigt, dock kunde han inte sätta sig in i hur jag kände eftersom det ändå var jag som var gravid. 

Vi pratade länge och jag berättade om min rädsla för att det kan hända igen om jag mot all förmodan lyckas bli gravid igen och när vi kom det till detta, då var min make något okänslig. "Ja, det kan hända igen men då är det bara att fortsätta försöka igen". Ja - absolut är det så, men det är mitt psyke som får ta smällen varje gång. Inte hans. Att få missfall gjorde att jag kände mig mer kass än vanligt, som att jag inte duger till något och det är därför jag inte fick behålla barnet. Därför att jag inte är värd det.

Men vi kom väl överens om att försöka igen, när jag får tag på pergotime som är SLUT överallt.

Men vi kom också överens om att om jag blir gravid igen så kommer vi inte att berätta för någon, innan vecka 14.

Trots att jag har min älskade make, mina föräldrar, systrar, svärföräldrar och vänner så känner jag mig ensam hela tiden. Ingen av dem förstår vad jag går igenom, ingen!

De säger bara att det är att försöka igen, och ja, jag vet det men det barnet jag förlorade kommer aldrig att komma igen. Just det barnet kommer aldrig att få födas. 

Sedan kommer vi till det som handlar om att VÅGA försöka igen, att VÅGA bli gravid igen, jag kan lika gärna få missfall igen och hur orkar man gå igenom det igen? Att rida på glädjens dalar i några dagar, eller en vecka och sedan sjunka ner i ledsamhetens träsk, hur orkar man ta sig upp igen?

För de som är stabila i psyket från början kanske det är lättare, vad vet jag? Men jag som har ett ostabilt psyke, jag vet inte om jag skulle orka med det igen.

Självklart vill jag bli mamma men hur mycket är orimligt att gå igenom för att få bli det?

Jag har inte gått igenom mycket om man jämför med andra men jag tycker ändå att jag något att tillföra.

Jag mår inte bra, men vet inte vad som skulle kännas bättre med att prata med någon.

Har funderat mycket de senaste dagarna på hur man ska kunna komma över ett missfall och inte egentligen kommit på något men vill säga att jag beundrar de som får flera missfall på raken och ändå inte ger upp och kanske till sist får ett barn. Hur orkar de människorna?

Jag har fått ett missfall och jag vet inte om jag kommer att våga försöka igen, samma sak kan hända en gång till, hur orkar man gå vidare då?

Just nu har jag som en spärr inom mig, jag vet inte om jag vågar släppa upp den och faktiskt försöka igen. Jag har velat bli mamma sedan jag var 15 år och i år är jag 26, vi har försökt få barn i 2 år och med första kuren pergotime blev jag gravid och fick missfall. 

Borde jag försöka igen? Vågar jag göra det?

Jag tänker mycket på hur jag själv är, har varit och kommer att vara. Jag har väl någon föreställning om att jag kanske inte förtjänar att bli mamma och att det är därför jag inte kan bli gravid på naturlig väg. Maken säger att det absolut inte är så, han är inte troende alls och det är visserligen inte jag heller men på något sätt så har jag alltid trott att allt som händer har en mening. Men vad är då meningen med detta? Att jag ska vara olycklig, deprimerad och ledsen för att jag inte får bli mamma?

Att jag skulle skaffa mig en blogg trodde jag aldrig skulle hända men denna blogg är tänkt som en plats för mig själv när jag behöver ett ställe att ventilera på och min stackars make behöver få vila sina blödande öron...

Jag har tänkt att vara anonym i denna blogg och därför kommer jag inte avslöja för mycket om mitt liv men vissa saker kan komma att dyka upp. 

Främst kommer jag att diskutera och älta min och makens barnlöshet som förföljer oss (främst mig) varje dag.

Vi har försökt att få barn i två år, startade en mindre utredning i somras som visade att jag inte har någon egen ägglossning men maken är felfri. Fick då börja med pergotime i december 2014, lyckan var total när det visade sig att jag blev gravid på första försöket, men vi fick bara vara glada i några dagar då jag fick ett tidigt missfall. Så just nu handlar det om att försöka komma på fötter och fortsätta försöka.

Jag vet att missfall är vanligt förekommande och att det inte är något att skämmas över men tyvärr så hamnade jag i skuldfällan och anser att det är mitt eget fel att jag förlorade barnet. (Jag vet att det inte var något barn/embryo när jag fick missfall men för mig var det det).

Sedan handlar det om att acceptera allt runt omkring, att andra människor är gravida och fick behålla sina barn, det är svårt att acceptera. Jag har ställt mig frågan "varför jag" säkert tusen gånger, som säkert alla andra som också fått missfall gjort. 

Hatar facebook just nu, det enda man ser är ultraljudsbilder och gravida som klagar över hur dåligt de mår. Jag förstår att de måste få klaga över sina krämpor och det är deras rätt att göra det på sina egna facebookkonton men jag vill bara skrika: "VAR GLAD ATT DU KUNDE BLI GRAVID & FICK BEHÅLLA DITT BARN!"

Som sagt; detta kommer inte att vara någon peppblogg, mer ett ställe där jag kan ventilera och skriva av mig.